Nu kommer några sidor ur min bok jag skriver.. Hoppas ni gillar det.




Jag har aldrig pratat med någon om hur jag mår och har mått. Jag har alltid döljt det genom att vara sprallig,skojig,rolig och lycklig utåt. Men innerst inne när jag var ensam var jag verkligen ensam och arg.

"Vem skulle lyssna på mig utan att försöka få mig att bli inlagd på psyket?, Vem skulle ta mig på allvar och verkligen lyssna på vad jag hade att säga?"

Jag är ständigt rädd för att bli rädd. Det är vad ångest handlar om. Jag är rädd för att få en panikångestattack bland folk, när jag är ensam hemma och tillochmed när jag sover. Människor i min situation har nog tänkt många gånger på att ta sitt liv, låta "smärtan gå över". Att slippa ångesten vore det bästa. Men ska man behöva gå så långt? Att man tappar kontrollen över sitt eget och ända liv?

All press i skolan, hemma och att försöka fixa ett jobb har gjort att min kropp kolappsat.
Men varför jag? Varför har just jag börjat må såhär,dessutom i så tidig ålder? Jag har ju mått såhär sen jag var 15 år. Det är så mycket frågor jag vill ställa mig själv.

Mitt alter-ego är snygg, bäst på allt, kunnig och otroligt rolig att vara med.
Mitt riktiga jag har inget direkt självförtroende, är rätt tråkig ibland och kan ingenting.. Enligt mig själv.

Min pappa har alltid sagt att jag inte kan göra mer än mitt bästa,även om han inte varit speciellt närvarande. Men ändå så älskar jag honom otroligt mycket. Han är ju min pappa, har alltid varit och kommer alltid att vara, även om han inte varit en bra sådan. Mamma å andra sidan har alltid funnits där hos mig, men alltid trott att jag kan mer än vad jag kan.  Genom att säga ibland att jag aldrig kommer bli något, att jag har usla betyg och att jag lika gärna kan hoppa av skolan.. Har gjort att min ångest har blivit såhär stark som den blivit.

Känner man att man aldrig duger, hur ska man då kunna älska sig själv?