Ni ville veta mer om min uppväxt bland annat..
Hm.. Hur ska jag börja? Känns som om det här kommer bli ett jättelångt inlägg.

Jag växte upp i Sätra, vi bodde i en etagelägenhet, väldigt fin faktiskt..
Jag, mamma, min pappa, min storasyster och min ena storebror.
Riktig kärnfamilj haha..

Sen flyttade vi till Södermalm när jag var ungefär 4 år, min storasyster flyttade hemifrån, likaså min ena storebror.
Mamma och pappa skilde sig, pappa flyttade med sin nya familj och jag fick en lillasyster på pappas sida.
Innan min pappa blev tillsammans med min mamma så fick han en son med sin första fru, min andra storebror alltså.

Jag började förskolan och grundskolan på söder, var väl inte speciellt omtyckt, var mest ensam..
I 8an när man fick tuttar och började se bra ut så blev folk plötsligt mycket
trevligare.. Men mitt riktiga "vuxna" liv började på gymnasiet,
Jag började på Gångsätra på Lidingö med Amy, sökte väl mest in på den skolan för att jag hört att alla snygga killar gick där, henne umgicks jag med jämt då.

Jag trivdes inte, kände att jag valt fel linje. Jag blev med barn, genomgick en jobbig abort och jag var med om en misshandel.
Jag hoppade då av, tog ett sabbatsår.

Gick sommarskola på en skola som ligger vid mariatorget, pluggade upp mina betyg rejält,
sökte in till St Eriks frisörlinje och jag kom in.

Jag fick äntligen göra det jag har velat göra sen jag var liten.
Allt började bra, som alla terminer så börjar allt jättebra och man är peppad som satan.
Men jag blev snabbt trött på skolan och alla tidiga mornar, skolkade mycket och
ville hellre vara i stan och fika än att sitta vid skolbänken.

Men ett tag så gick jag faktiskt till skolan bara för att få vara snygg, sminka mig och klä upp mig fint..

Sen blossade ångesten upp efter nyår 2009, jag ville sitta inne varje helg, orkade inte gå till skolan,tyckte att allt var så jävla trist. Jag bröt ihop... Jag var trött på all stress med jobb och skola, min morfar dog, min katt avlivades och massor av saker gjorde att jag till slut inte orkade tänka klart.

Sen dess , den 13 januari, så har jag mest suttit hemma, varit deprimerad.
Går på medicin och går i terapi.

Jag ser ljust på min framtid även om vissa dagar kan suga musten ur mig.
Varje dag är en kamp för mig och jag gör allt för att försöka bli som vanligt,
den sociala Emelie med en kämparglöd som heter duga.

Jag längtar tills jag kan få vara den Emelie igen, och det kommer jag få.
Tiden läker alla sår sägs det, jag hoppas att det stämmer.