Idag var jag hos psykologen för andra gången..
Det gick hur bra som helst, och jag fick en läxa.. Jag skulle ta bussen hem själv.
Jag var först skeptisk till det, eftersom jag jämt är rädd att få en panikångestattack
mitt bland folk , och jag var ju helt själv utan någon förutom min musik som strömmade
genom öronen på mig. Jag klarade det.

Jag är så otroligt stolt över mig själv, jag åkte bussen helt själv hem.
Mamma var så stolt, det känns så bra när hon säger att hon är stolt och glad över att jag
gör så bra ifrån mig.

Jag har samma tid nästa vecka hos psykologen, hon är helt fantastisk!
Jag har fått i läxa att åka buss 1 station varje dag, försöka utmana mig själv
lite då och då. Så varje dag nu från och med idag, ska jag åka buss helt själv.
Utan att prata med någon i telefon, bara jag, en station i taget.
Klarar jag längre är det ännu bättre. Det går framåt.
Jag är så lycklig just nu.

Nu kommer några sidor ur min bok jag skriver.. Hoppas ni gillar det.




Jag har aldrig pratat med någon om hur jag mår och har mått. Jag har alltid döljt det genom att vara sprallig,skojig,rolig och lycklig utåt. Men innerst inne när jag var ensam var jag verkligen ensam och arg.

"Vem skulle lyssna på mig utan att försöka få mig att bli inlagd på psyket?, Vem skulle ta mig på allvar och verkligen lyssna på vad jag hade att säga?"

Jag är ständigt rädd för att bli rädd. Det är vad ångest handlar om. Jag är rädd för att få en panikångestattack bland folk, när jag är ensam hemma och tillochmed när jag sover. Människor i min situation har nog tänkt många gånger på att ta sitt liv, låta "smärtan gå över". Att slippa ångesten vore det bästa. Men ska man behöva gå så långt? Att man tappar kontrollen över sitt eget och ända liv?

All press i skolan, hemma och att försöka fixa ett jobb har gjort att min kropp kolappsat.
Men varför jag? Varför har just jag börjat må såhär,dessutom i så tidig ålder? Jag har ju mått såhär sen jag var 15 år. Det är så mycket frågor jag vill ställa mig själv.

Mitt alter-ego är snygg, bäst på allt, kunnig och otroligt rolig att vara med.
Mitt riktiga jag har inget direkt självförtroende, är rätt tråkig ibland och kan ingenting.. Enligt mig själv.

Min pappa har alltid sagt att jag inte kan göra mer än mitt bästa,även om han inte varit speciellt närvarande. Men ändå så älskar jag honom otroligt mycket. Han är ju min pappa, har alltid varit och kommer alltid att vara, även om han inte varit en bra sådan. Mamma å andra sidan har alltid funnits där hos mig, men alltid trott att jag kan mer än vad jag kan.  Genom att säga ibland att jag aldrig kommer bli något, att jag har usla betyg och att jag lika gärna kan hoppa av skolan.. Har gjort att min ångest har blivit såhär stark som den blivit.

Känner man att man aldrig duger, hur ska man då kunna älska sig själv?

Det sags att man ska ta sma steg, mamma ska ta med mig ut imorgon.Vi ska kolla pa
klader,jag vill helst ga dit vi ska,men maste utmana mig sjalv.. Sa jag tar bussen
men kommer standigt halla min blick pa mamma.Om jag far en panikangestattack
sa vet jag att hon finns dar och att jag inte behover vara radd att jag ska do..
Det ar mycket om vad angest handlar om,man far dodsangest nar man far en attack,
man tror att man ska do,att man inte vet var man ska ta vagen.


Jag kommer skriva tva sidor ur min pa borjade bok som jag sen kommer forsoka signa och sedan salja,
men eftersom jag bara vill hjalpa, sa kommer jag inte ta mer an 20 kronor for den,kanske tillochmed gratis.

Jag har ju som sagt börjat nu på min bok.. Och jag har gjort en introduktion..
Så , jag lägger ut den här, så kan ni jättegärna säga vad ni tycker om den och
varför ni tycker om den, och om ni inte gör det - varför.

Emelie Dahlberg

Introduktion.

Jag känner hur min puls går upp, hur jag börjar kallsvettas och hur mitt huvud börjar snurra inombords.
Att åka buss ska väl inte behöva vara psykiskt påfrestande för någon - Eller?
Ska jag aldrig få tillbaka mitt liv, mitt underbara - glada liv?
Jag trodde aldrig att min kropp, mitt huvud och mitt psyke
Kunde ha så stor kontroll över mitt liv som de faktiskt har.
Kommer jag någonsin vara bra nog?
Kommer jag någonsin duga i andras ögon?
Jag trodde för en stund i livet att alla ville mig illa,
alla såg ner på mig och att alla snackade
Skit om mig bakom min rygg. Var jag paranoid eller var det sant det jag antog?
Jag insåg inte hur sjukligt mitt beteende var förrän jag bröt ihop - berättade för mina nära och kära
Hur jag mått de senaste tre åren.
Jag har aldrig gjort ett smartare beslut i hela mitt liv som när jag berättade hur jag mått och mår.
Fortsätt läs - lev dig in i mitt liv som om det vore ditt eget,
kanske kan du ta hjälp av det jag skriver.